Sommaren är här. Den där tiden då alla andra verkar lägga upp bilder på perfekta picknickar, barn som hoppar från bryggor och föräldrar som ser ut att ha oändligt med tålamod och solkysst energi.

Och så finns vi andra. Vi som älskar våra barn mer än allt men som också vet att sommaren kan vara… ja, låt oss säga intensiv.

Barn med ADHD och sommarens totala brist på rutiner är som att blanda glitter och en fläkt: det blir överallt. Dagarna flyter ihop, energin går upp och ner, och man själv försöker hålla ihop allt med en blandning av humor, improvisation och kaffe.

Ibland känns det som att man är projektledare för ett kaos man aldrig riktigt godkänt.

Det finns en idé om att sommaren ska vara magisk. Att man ska vara den där mamman som skapar minnen, bakar bullar, badar, grillar, skrattar och aldrig höjer rösten.

Men vet du? Den bästa mamman är inte hon som gör allt. Det är hon som gör sitt bästa. Och ibland är det bästa att säga:

"Idag blir det film och mackor, älskling."

Det är okej. Mer än okej.

ADHD-sommar i verkligheten

Det är utbrott som kommer från ingenstans. Det är skratt som bubblar över. Det är frågor, tusen frågor, och en hjärna som går i 200 km/h medan man själv försöker hitta bilnycklarna.

Och mitt i allt finns de där små stunderna som gör att hjärtat nästan spricker. När barnet kryper nära. När man får ett skratt tillsammans. När man inser att trots allt kaos så är det här, just det här, livet.

En sommar som duger

Vi behöver inte skapa perfekta somrar. Vi behöver skapa tillräckligt bra somrar. Somrar där vi får andas, där barnen får vara sig själva, och där vi får skratta åt allt som inte blev som vi tänkt.

Och kanske, bara kanske, är det just i de där sneda, lite trötta leendena som den riktiga magin finns.